Session med Remarkable av Emelie Bergstrand 28/10-12
Vinden blåser er i håret samtidigt som jag galopperar över era ängar och ägor tillsammans med min vän som ryggen min bär på. En dyr vänskap som blåses bort med vinden om vi inte vårdar den på bästa sätt tillsammans. Ibland tror min tjej att hon behöver köpa mig saker för att finna en lycka ihop för min del. Men som sagt vårdas en vänskap genom kärlek, samarbeten och att spendera all vår tid ihop på bästa sättet. Vilket jag gör mer än gärna.
I våra hagar finns lite tid med sysselsättning ihop. Vill gärna finna mer samarbete ihop och att kunna prestera något bra tillsammans med vetskapen om att vi nått vår bästa och högsta dröm/topp tillsammans. Också väldigt viktigt för vår vänskap att vi kan offra av varann för att sen få tillbaka så mycket mer genom att spendera all tid tillsammans.
Jag gillar hennes sätt som hon rör vid mig med mjuka händer oftast fulla av värmande kärlek i rörelserna. Det gillar jag. Sen om jag kunde få visa mer av mig hoppas jag mycket på för då hoppas jag och förväntar jag mig att hon förhoppningsvis sätter lite högre mål då vår kapacitet ihop är enormt mycket större än vad den tros vara.
Sättet min tjej styr sina tankesätt gör att begränsningar skapas vilket gör att vi inte presterar lika högt som vi förväntas kunna. Släpp din tanke och styrs av att våga låta kontrollen tina och känslan bara flyta fram istället. Då ber du mig om andra prestationer än vad jag nu gör.
Jag har viljan inombords med lyckan. Väntar bara på dig att få plocka fram den så att vi når en högre grad av utveckling tillsammans.
Vad minns du från din barndom och hur har de påverkat dig?
Jadu, känner mig väl van vid tanken kring denna del av livet då jag skapades igenom målet att bli nåt stort, en stjärna. När det hände att mina människor istället för att låta mig växa in i en roll som stjärna istället lät mig skapa ett eget, nytt liv utan de kraven så hitta min tjej mig mitt bland rörelsen.
Jag har nu funnit min egna plats i världen där jag skapar mig bara lugn, respekt och vänner. Istället för att tvingas bli nåt jag aldrig varit eller är. Det har påverkat mig mycket men samtidigt tror jag att jag troligtvis aldrig blivit den jag nu är om jag aldrig vart med om denna uppväxt. Ihop med mina vänner idag känns livet mycket bättre. Levande och stillsammare än förr. Vilket jag trivs bra med.
Varför tycker du inte om att bli sadlad/tränsad?
Obehagligt. Jag vill inte tvingas in i situationer där jag inte bara kan välja med. Jag vill ifrågasätta detta beteende från er människor. Vem säger att detta är något vi vill tvingas vara med om. Faktiskt borde ni istället för att binda oss och tvinga oss in i situationer istället ifrågasätta om situationen och vänta på svaret.
Påverka era tankar lite istället för att dagdrömma om annat. Jag vill bli visad och tillfrågad om en sån sak. Beroende på personen som gör detta kan jag vilja dra mig undan från situationen då jag ser att där redan innan finns en osäkerhet, tankspriddhet eller en person som inte vill lyssna. Öppna sinnet och lyssna er fram istället för att bara gå rakt fram med saker.
Vad tycker du om att bli riden?
Frihet att få slappna av med min vän på min rygg och tillsammans möta nya äventyr. Men behagligt blir det bara med den lugna, stabila personen i sadeln. Jag blir ibland osäker i era hjälper och vill göra mitt bästa på bästa sätt men gör fel gärna. Där blir min okontroll ibland rätt stor och jag behöver en stabil och stöttande hand som hjälper mig ur denna situation mestadels. Vidare till nästa utmaning som ska hända.
Hur upplever du livet i allmänhet?
Härligt nu! Jag trivs bra med mitt liv. Allt som sker när jag ser på, det jag kan vilja är då att ni skall lyssna mer på de sätt som denna tjej klarar att göra nu. Alltså bara låta mig ta del av era tankesätt och att ni lyssnar även tillbaka på mina tankar. Annars bli det bättre ändå med tiden.
Vad är enligt dig din starkaste egenskap?
Snabbhet, alltså både de att jag kvickt kan läsa era tankesätt och tankar men också agera efter dom. Det gäller med att våga vara egen här i livet för ingen annan kan vara som du. Så jag är mig själv oftast och det känner jag mig stark i att vara.
Finns det något jag som människa kan bli bättre på?
Som jag sa förut våga vara egen och att öppna dina sinnen för oss andra. Låt det hjälpa dig även med vardagliga problem och att lösa konflikter. Ingen person eller varelse kan alltid agera rättvist eller smärtfritt men man måste också förlåta då och inse sina egna problem eller misstag.
Finns det något mer du skulle vilja hälsa till henne?
Vill ha tillbaka mina sätt att få vara egen. Alltså kunna springa fritt genom landskap och göra helt som jag känner när jag vill göra de. Sen vill jag också veta mer om mig själv igenom mitt sätt att kunna samarbeta med dig. Så sluta förvänta mycket och låt rytmen i våra kroppar enbart styra oss framåt istället igenom livet vi har framför oss.
Fast ni är bäst, finns ensamheten där ändå
Jag vill gärna kalla mig själv självständig, och det är jag. Jag vill gärna se mig själv som stark och unik och så vidare. Och det är jag oftast. Sanningsenligt. Och jag har vänner. Underbara vänner som jag älskar och som älskar mig.
Men ibland känner jag mig så ensam. Så fruktansvärt ensam. Som om jag är isolerad från alla andra människor i världen. Som om det inte finns någon koppling mellan mig och de. Jag kan se och höra och lukta, känna beröringar. Men allting känns matt... Det finns en känsla av förlust. Det känns som om jag behöver den där enda personen som bara genom att se mig i ögonen kan SE mig. Någon som bara VET hur jag mår. Men jag vet inte om det ens är möjligt? Har det hänt någon? Någonsin?
Mina vänner känner mig och de tycker om mig för den jag är. Men den enda som faktiskt kan hjälpa mig när jag mår som värst är Mackan, min hästvän. Det är som om han vet vem jag är. Som om han inte ser min utsida, utan bara vet vem jag är på insidan.
Men när jag är själv och inte kan ta mig till Mackan och mina vänner är upptagna och jag plötsligt känner mig så utstött och ihålig inuti, som om jag bara var ett skal...
Då vore det skönt att ha någon. Någon med förmågan att krama bort all ensamhet och bara fylla mitt hjärta med värme.
Riktig värme.
Den där sorten som kallas kärlek.
OBS! Inget illa mot mina vänner: Jag älskar er, ni gör inget fel. Ni får inte tro att jag inte tycker att ni duger, för ni är de bästa jag har. Min ensamhet har inte med er att göra.
Jag älskar er, Allra Käraste Vänner!
Tom
Igår var jag med på mörkrumslektionen. Sen låtsades jag att jag mådde dåligt, sa till samhällsläraren och gick hem.
Jag vet inte vad jag har i skolan att göra. Jag är inte intresserad av att lära mig något annat än mörkrumsarbete. Förutom det ser jag bara fram emot praktiken på 14 veckor. Motivationen finns inte. Den existerar inte överhuvudtaget
Det är som om jag kan skymta den där långt borta i fjärran, men den är redan på väg bort, mot friheten.
Och jag är ensam kvar.
Förvirrad, villrådig och ensam.
Vilsen.
Jag hade velat prata med morfar. Men han är död. Och det är ju lite av ett problem.
Leva farligt
Hearts, del I
Solen stod som högst på himlen nu, här i Beverly Hills. Alla jag mötte hade solglasögon, många från dyra märken som jag inte ens kände till. Kvinnorna var antingen fixade i håret som om de kom direkt från frisören, eller hade håret uppsatt sådär “chict” i en slarvig knut. Männen hade alla samma rufs, oavsett om de hade kort eller längre hår.
Middagssolen lockade fram svettpärlor på överläppar och i pannor, och till och med jag kände ett behov av att söka mig till skuggan. Men medan jag kunde se många skynda in i affärer och på kaféer såg jag mig om efter ett träd, och som en välsignelse fick jag syn på en stor platán ungefär trettio meter bort. Jag gick dit och satte mig och slöt ögonen och kände tacksamhet för den något svalkande skuggan. Jag tittade mig omkring och fick plötsligt syn på en skylt vid något som såg ut som en gränd. Nyfikenheten vaknade och jag reste mig och gick fram för att se vad som stod på skylten.
“Fred’s Coffee Corner” läste jag, med en pil som pekade in i gränden. Min nyfikenhet stegrades. Det måste ha varit den gamla träskylten eller handstilen eller att det stod “corner” som lockade mig, för kaffe var jag inte särskilt förtjust i. Jag gick in i den skuggiga gränden och tittade upp mot himlen, den kändes så långt borta, men inte på något läskigt sätt. Jag kom ut på en liten innergård som badade i solsken. Det växte murgröna på husväggarna, små bord i smidesjärn och trä stod med kontrasterande gamla fåtöljer intill en av väggarna och bildade en liten uteservering. Fåtöljerna skiftade i färger från lila till grön och jag kände glädjen över att ha upptäckt detta lilla kafé. Jag sniffade i luften och doften av kaffe och nybakade kanelbullar liksom drog mig in i lokalen.
Skolbiblioteket
Det är tomt här. Tyst. Solen lyser in genom fönstren, värmande, och får mig att le samtidigt som jag nyfiket kikar på de färgglada böckerna på jakt efter en titel eller ett omslag som kan fånga mitt intresse. Kanske en bekant författare som har skrivit en ny bok?
Från resten av byggnaden hörs röster och en del skratt, utomhus åker bilar förbi med dova motorljud, men det stör inte lugnet här inne. Det luktar inget speciellt, möjligtvis doften av nytryckta eller gamla böcker om man blundar och känner efter ordentligt med ett djupt andetag.
Jag plockar åt mig en bok från hyllan med en lapp där det står ”NYTT” och ser mig omkring, ser den tomma disken med den stationära datorn, raderna av bokhyllor med böcker av olika teman. Psykologi, religion, skönlitteratur, språk. Jag håller andan och lyssnar noga för att höra om det ändå sitter någon tyst och gömmer sig vid något av borden bland bokhyllorna, men jag kan inte höra något. Går tyst och ser mig omkring för att försäkra mig om att mina öron hört rätt. Solen lyser fortfarande och reflekteras i bokryggarna, glittrar och blänker. Det sitter ingen här inne och jag väljer en stol i hörnet av två bokhyllor, tryggt skyddad av en mur av böcker.
Linkin Park
”I don't know who to trust
No surprise
(Everyone feels so far away from me)
Heavy thoughts sear through dust, and the lies
Trying not to break, but I'm so tired of this deceit
Everytime I try to make myself get back upon my feet
All I ever think about is this, all the tiring time between
And how tryin' to put my trust in you
(I...)
Just takes so much out of me
Take everything from the inside
And throw it all away
'Cause I swear, for the last time
I won't trust myself with you
Tension is building inside
Steadily
(Everyone feels so far away from me)
Heavy thought forcing their way, out of me
Trying not to break, but I'm so tired of this deceit
Everytime I try to make myself get back upon my feet
All I ever think about is this, all the tiring time between
And how tryin' to put my trust in you
(I...)
Just takes so much out of me
Take everything from the inside
And throw it all away
'Cause I swear, for the last time
I won't trust myself with you
I won't waste myself for you, you, you
Waste myself for you, you, you
I'll
Take everything from the inside
And throw it all away
'Cause I swear, for the last time
I won't trust myself with you
Everything from the inside
And just throw it all away
'Cause I swear, for the last time
I won't trust myself with you, you, you”
I'm tired of being what you want me to be
I'm tired of being what you want me to be
Feeling so faithless, lost under the surface
I don't know what you're expecting of me
Put under the pressure of walking in your shoes
(Caught in the undertown, just caught in the undertown)
Every step that I take is another mistake to you
(Caught in the undertown, just caught in the undertown)
I've become so numb
I can't feel you there
Become so tired
So much more aware, by becoming this
All I want to do
Is be more like me and be less like you
Can't you see that you're smothering me
Holding too tightly, afraid to loose control
'Cause everything that you thought I would be
Is falling apart
Right in front of you
(Caught in the undertown, just caught in the undertown)
Every step that I take is another mistake to you
(Caught in the undertown, just caught in the undertown)
And every second I waste is more than I can take
I've become so numb, I can't feel you there
Become so tired
So much more aware, by becoming this
All I want to do is be more like me and be less like you
And I know, I might end up failing too
But I know
That you were just like me but someone disappionted in you
I've become so numb, I can't feel you there
Become so tired
So much more aware, by becoming this
All I want to do is be more like me and be less like you
I've become so numb, I can't feel you there
I'm tired of being what you want me to be
I've become so numb, I can't feel you there
I'm tired of being what you want me to be
/Linkin Park - Numb
I can't be who you are
Att våga ta steget
Jag vill inte vara begränsad. Jag avskyr regler och mallar och riktlinjer och rekommendationer som pekar åt vilket håll man skulle kunna gå för att få ett bra jobb med hög lön, så att man kan bo fint och ha ett i allmänhet bra liv. Bra liv? För mig är det inget bra liv. Jag behöver frihet. Frihet att skapa mina egna regler, frihet att kliva ur mallar och blunda och hålla för öronen när folk vill peka och råda mig till saker.
När folk hör eller läser frasen ”alla ska få samma möjligheter, för alla är lika värda” är oftast några av de första tankarna som poppar upp relaterade till ”invandrare” och ”utbildning”, men varför måste det vara det man menar? För egen del irriterar det mig: varför kan ingen för allt i världen tänka sig att en ung tjej från en svensk familj med skötsamma, ordentliga, trevliga och hjälpsamma föräldrar och bor i en villa med trädgård helst bara ska vilja promenera ut från skolan, gå dit vinden blåser, bort från allt vad städer heter, och aldrig mer komma tillbaka. De flesta människor, oavsett bakgrund, tänker inte att en smart tjej skulle riskera att på allvar sumpa sin chans till bra gymnasiebetyg, så att hon kan läsa vidare och förhoppningsvis jobba med vad hon vill.
Men vad är det som är så farligt med att byta samhällets regler mot egna regler, krypa ut ur mallen för att skapa sin egen form, känna efter åt vilket håll en hjärta drar och utan andras inblandning våga gå åt det hållet? Man kan hamna vart som helst, det kan vara dåligt eller bra, men som det heter: ”Everything will be okay in the end, and if it’s not okay it’s not the end”.
I Karin Thunebergs reportage om Golnaz Hashemzadeh i Svenska Dagbladet den 27/6-04 pratar Golnaz om att hon på gymnasiet var tvungen att prestera dubbelt så bra som de andra för att få högsta betyg, men att det samtidigt som det var tufft, sporrade henne till att ta sig så långt som hon kommit idag (kårordförande på Handelshögskolan i Stockholm). Det tycker jag är bra jobbat av henne och det kan inspirera andra, särskilt invandrare tror jag, att också tro att de kan komma någonstans. Och ja, vi lever fortfarande i ett segregerat samhälle, vi har fördomar, det finns rasister och alla har kanske inte samma möjligheter. Men segregeringen tror jag är allas ansvar och fördomar måste vi våga krossa. Rasister ser jag ingen lösning på, men rackar vi ner på de är vi inte bättre själva. Men erkänn, när du läste ”alla har kanske inte samma möjligheter” tänkte du på utbildning, och visst var det det jag senaste skrev om, men har du redan glömt orden innan dess?
För mig handlar inte uttrycket ”ta vara på dina möjligheter” om att få en lång och bra utbildning för att sedan få ett välbetalt jobb, för mig handlar det om att ta vara på mina möjligheter att leva och lära. ”Hur i hela fridens namn ska du kunna lära om du inte går i skolan?”, tänker du nu. Jo, men visst går jag i skolan - livets skola, och jag lär av naturen. Och även om jag också går i en av människan skapad skola, med betongväggar och lärare och datorer, så är det inte i den utbildningen jag lägger ner min själ.
Jag tycker att de som vill kunna få en hög utbildning ska få möjligheten till det, må de vara svenskar, araber, engelsmän eller islänningar. Men vad vi glömmer bort, i detta land fullt av möjligheter om man bara letar, är att alla kanske inte strävar efter samma sorts möjligheter. Bara för att det inte syns på ytan att man helst av allt vill riva bort alla gråa byggnader och allt som stänger in och vill kontrollera naturen, betyder det inte att det inte känns. Bara för att man inte säger rakt ut att man skiter i betyg, obetydliga jobb och pengar, betyder det inte att man inte tänker det. Bara för att folk inte ser en tillräckligt djupt i ögonen för att se att det brinner en annan sorts eld där inne tillsammans med en längtan av frihet, betyder det inte att man inte försöker visa det.
För hur lätt är det egentligen att tänka, känna, tycka sådant i ett samhälle där det inte är accepterat - för att folk inte kan förstå? Det var en man som sa till mig att jag växer vilt, han sa att det finns fler som jag, men många av de släpper inte fram det eftersom att locket av press och stress och förväntningar ligger så hårt på. Är det då verkligen invandrare och deras utbildning som är vårt största problem? Det är inte bara invandrare som ses som annorlunda, sticker man ut, oavsett vem man är, ska man gärna visas in i ledet igen, så att ens föräldrar kan försäkra sig om att man går en trygg framtid till mötes.
Men om man inte vill ha trygghet då? Om man vill springa, flyga, falla, älska. Gråta och må som sämst för att sedan skratta och må som bäst? Det finns ingen utbildning för det, inga betyg krävs och vem som helst kan välja göra det. Så varför gör vi inte det? Vad hindrar oss? Vill vi ha vår trygghet så desperat?
Trygghet är viktigt, men hur viktigt då? Och vem sa att man inte kan ha frihet på samma gång? Alla dessa frågor, alla dessa grubbel och funderingar. För att citera Sokrates: ”Sök inom dig själv för att finna svar”. Det stämmer så väl och jag tycker att vi borde göra mer av det. Fråga oss själva vad vi verkligen, verkligen vill, allra, allra längst in i hjärtat.
Det finns inga regler, inga mallar, inga riktlinjer. Inte egentligen. De finns endast för att vi låter de finnas, inte ifrågasätter. Men varför sitta tyst och drömma om hur det vore om drömmen var verklighet...
Nej, det är inte lätt med skötsamma, ordentliga, trevliga och hjälpsamma föräldrar som förväntar sig att man så småning om ska foga sig och bli lika skötsam och ordentlig som de är. Det är svårt som f*n.
Men om inte du öppnar ditt hjärta - vem ska göra det då?
I'm at the point of almost breaking now
Your love lights up my world
Har gjort ett ärligt försök att göra skolarbete här hemma idag. På fullaste allvar. Men det fungerar icke.
Istället funderar jag. Över varför världen ser ut som den gör. Hur skulle det vara om människan aldrig funnits? Skulle världen varit en mer harmonisk plats? Jag vill gärna tro det. Jag drar inte alla människor över en kam, för jag vet att det finns många fina individer av släktet homo sapiens där ute. Men tänk er:
Djur känner inte till ondska respektive godhet. Därför uppstår inte överhuvudtaget problem relaterat till de faktorerna i ostörda djurriken. Enda anledningen till att ekosystem är så upp-fuckade som de är idag är för att de direkt eller indirekt har påverkats av människan. Annars har alltid Moder Jord sitt eget sätt att balansera livets cirkel.
Men för att inte tappa hoppet och sjunka ner i negativitetens svärta låter jag tankarna vandra mot sommarlovet. Att rida Mackan till betet (och förhoppningsvis tillbaka), sommarjobb eller hästläger i Sala, ledigheten, hoppet om solskensdagar, rida igång Mackan efter betet, fjällvandringen i augusti... Och förhoppningsvis en del frihet däremellan. Så visst finns det en hel del att se fram emot!
For once, just hear me out
I am
A little bit insecure
A little unconfident
'Cause you don't understand
I do what I can
But sometimes I don't make sense
I am
What you never want to say
But I've never had a doubt
It's like no matter what I do
I can't convince you
For once just hear me out
So I let go, watching you
Turn your back like you always do
Face away and pretend that I'm not
But I'll be here
'Cause you're all that I've got
- Linkin Park, Faint
Budskap på Soltemplet
"Budskap från nära och kära, änglar och guider" med Carina Jeppson, hon är ett medium då. Jag var inte helt övertygad innan, om jag skulle tro på det eller inte, men var väldigt nyfiken! Jag tog med en kompis också, haha.
Men nog var det på riktigt! Alla utom typ tre personer fick "budskap" från släktingar, som de kände igen. Av de tre andra var det två som hade guider istället för släktingar, i alla fall denna gången. Jag var sist.
Så sa hon ”Jag får en gammal man, ungefär 90, han satt i rullstol på slutet". Först jag bara: "Whaat? Jag har inte känt någon sådan...” Men sen så kom jag ihåg en gång när vi (släkten på mammas sida) varit och hälsat på Ebbe, typ... min morfars morbror eller farbror eller något tror jag - han satt i rullstol.
Carina berättade lite om honom, om hans personlighet och så, så jag tänkte ringa till min mormor idag och fråga. Carina berättade också massa om att jag kommer råka ut för vänner som hamnar i trubbel, ofta ekonomiskt, men att jag ska vara på min vakt så att jag inte lånar ut massa pengar som jag aldrig får tillbaka.
Sen frågade hon om jag hade haft en hund tidigare, som hade dött? "Nej, inte egen, men grannarnas". "Här är en hund här, golden". Och då bara rann tårarna för jag visste att det var Selma.
Carina frågade om jag brukade ta hand om Selma och jag gick ju med henne och kliade och myste med henne, sen sa hon att Selma tackade, att hon var tacksam. Och jag kunde inte prata, bara nicka.
Tydligen ska jag skaffa en hund i framtiden, förmodligen en golden, och i den hunden ska Selma komma tillbaka till mig, vilket nästan får mig att gråta igen.
Sen fick jag ställa en fråga till Ebbe (om det nu var han, kände ju inte honom, bara träffat honom en gång), så jag frågade om jag kommer bo på ett ställe, eller om jag kommer att resa.
Fick svaret att jag kommer resa en del, men att jag kommer ha en gård på landet,
med hund. Ska driva något företag där, med ekologiska odlingar, kanske någon hundträningsskola... Kommer kanske ha häst också.
Jag skrattade till lite för varje sak hon sa och då sa hon "Ja, det är konstigt, men det är det jag ser!" Och jag bara: "Nejdå, det är inte alls konstigt!" med ett stort leende.
Just det, under tiden hon pratade med Ebbe så satt jag och skakade. Inte för att jag var nervös eller rädd eller något sådant, men jag har blivit så också de två gångerna efter jag varit med på meditationen. Anne som äger Soltemplet sa att det är som jag är mottaglig, känslig för energi och sådant liksom.
<3
"Take a breath, take it in
Love has no expiration date
My heart will always beat for you
At a constant rate
It will outlast everything
You'd think it's set in stone
It goes on and on and on and on
On and on and on and on"
- Natasha Bedingfield
Hoppfyllande (för mänskligheten) citat
"I’ve always felt that animals are the purest spirits in the world. They don’t fake or hide their feelings, and they are the most loyal creatures on Earth. And somehow we humans think we’re smarter—what a joke."
- Pink
