Fast ni är bäst, finns ensamheten där ändå
Jag är en ensam person.
Jag vill gärna kalla mig själv självständig, och det är jag. Jag vill gärna se mig själv som stark och unik och så vidare. Och det är jag oftast. Sanningsenligt. Och jag har vänner. Underbara vänner som jag älskar och som älskar mig.
Men ibland känner jag mig så ensam. Så fruktansvärt ensam. Som om jag är isolerad från alla andra människor i världen. Som om det inte finns någon koppling mellan mig och de. Jag kan se och höra och lukta, känna beröringar. Men allting känns matt... Det finns en känsla av förlust. Det känns som om jag behöver den där enda personen som bara genom att se mig i ögonen kan SE mig. Någon som bara VET hur jag mår. Men jag vet inte om det ens är möjligt? Har det hänt någon? Någonsin?
Mina vänner känner mig och de tycker om mig för den jag är. Men den enda som faktiskt kan hjälpa mig när jag mår som värst är Mackan, min hästvän. Det är som om han vet vem jag är. Som om han inte ser min utsida, utan bara vet vem jag är på insidan.
Men när jag är själv och inte kan ta mig till Mackan och mina vänner är upptagna och jag plötsligt känner mig så utstött och ihålig inuti, som om jag bara var ett skal...
Då vore det skönt att ha någon. Någon med förmågan att krama bort all ensamhet och bara fylla mitt hjärta med värme.
Riktig värme.
Den där sorten som kallas kärlek.
OBS! Inget illa mot mina vänner: Jag älskar er, ni gör inget fel. Ni får inte tro att jag inte tycker att ni duger, för ni är de bästa jag har. Min ensamhet har inte med er att göra.
Jag älskar er, Allra Käraste Vänner!
Tom
Jag vet inte vad jag gör i skolan.
Igår var jag med på mörkrumslektionen. Sen låtsades jag att jag mådde dåligt, sa till samhällsläraren och gick hem.
Jag vet inte vad jag har i skolan att göra. Jag är inte intresserad av att lära mig något annat än mörkrumsarbete. Förutom det ser jag bara fram emot praktiken på 14 veckor. Motivationen finns inte. Den existerar inte överhuvudtaget
Det är som om jag kan skymta den där långt borta i fjärran, men den är redan på väg bort, mot friheten.
Och jag är ensam kvar.
Förvirrad, villrådig och ensam.
Vilsen.
Jag hade velat prata med morfar. Men han är död. Och det är ju lite av ett problem.
Leva farligt
Jag är så rädd så jag mår illa. Kan inte äta fast jag är hungrig. Är konstig i magen.
Jag är fortfarande inte säker på hur jag ska göra. Men jag tror jag vet vilket håll det lutar åt. Genomför jag det vet jag inte hur det kommer sluta. Antagligen kommer helvetet bryta löst. Det skrämmer mig något ofantligt.
Men jag tror att det är dags för lite halsbrytande rädsla. Någon gång ska man ju leva farligt.
I'm tired of being what you want me to be
I'm tired of being what you want me to be
Feeling so faithless, lost under the surface
I don't know what you're expecting of me
Put under the pressure of walking in your shoes
(Caught in the undertown, just caught in the undertown)
Every step that I take is another mistake to you
(Caught in the undertown, just caught in the undertown)
I've become so numb
I can't feel you there
Become so tired
So much more aware, by becoming this
All I want to do
Is be more like me and be less like you
Can't you see that you're smothering me
Holding too tightly, afraid to loose control
'Cause everything that you thought I would be
Is falling apart
Right in front of you
(Caught in the undertown, just caught in the undertown)
Every step that I take is another mistake to you
(Caught in the undertown, just caught in the undertown)
And every second I waste is more than I can take
I've become so numb, I can't feel you there
Become so tired
So much more aware, by becoming this
All I want to do is be more like me and be less like you
And I know, I might end up failing too
But I know
That you were just like me but someone disappionted in you
I've become so numb, I can't feel you there
Become so tired
So much more aware, by becoming this
All I want to do is be more like me and be less like you
I've become so numb, I can't feel you there
I'm tired of being what you want me to be
I've become so numb, I can't feel you there
I'm tired of being what you want me to be
/Linkin Park - Numb
I'm at the point of almost breaking now
Skriver knappt här längre, som ni nog märker (ni som läser). Jag har mått okej rätt länge, men nu börjar det falla neråt igen känner jag. Ironiskt att när graderna börjar stiga uppåt 25 plus och solen skiner (vilket jag mår bra av) så börjar välmåendet sjunka igen. Jag är tacksam mot mina vänner, och utan Mackan skulle jag nog gå under.
Men jag ska ringa till en idag, kurator är hon väl. Fick ett nummer och ett namn av Tom när jag träffade honom, så idag ska jag ringa. Känns som det är dags nu, tror att jag verkligen behöver det nu för jag orkar inte med min nuvarande situation och bara fortsätta vara tyst och kontrollerad.
Såg klart på "The Help" i förmiddags, eller "Niceville" som den heter på svenska. En verkligt bra film, och jag kände igen mig på så många sätt trots att min situation är så olik situationerna för huvudpersonerna i filmen. Jag grät och jag vill bara gråta igen. Men vi får se om tårarna vill komma. I värsta fall kommer de väl på fredag när jag är hos Mackan. Det är något med hans sätt som kan få mig att bara kunna släppa allt och verkligen släppa ut tårarna, det är jag tacksam för. Han hjälper mig med så mycket.
Och nu slutar vi snart. Då ska jag cykla iväg någonstans och sätta mig där jag kan vara helt ifred och ostörd. Sen ska jag ringa. Jag hoppas på det bästa.
For once, just hear me out
I am
A little bit insecure
A little unconfident
'Cause you don't understand
I do what I can
But sometimes I don't make sense
I am
What you never want to say
But I've never had a doubt
It's like no matter what I do
I can't convince you
For once just hear me out
So I let go, watching you
Turn your back like you always do
Face away and pretend that I'm not
But I'll be here
'Cause you're all that I've got
- Linkin Park, Faint
Budskap på Soltemplet
"Budskap från nära och kära, änglar och guider" med Carina Jeppson, hon är ett medium då. Jag var inte helt övertygad innan, om jag skulle tro på det eller inte, men var väldigt nyfiken! Jag tog med en kompis också, haha.
Men nog var det på riktigt! Alla utom typ tre personer fick "budskap" från släktingar, som de kände igen. Av de tre andra var det två som hade guider istället för släktingar, i alla fall denna gången. Jag var sist.
Så sa hon ”Jag får en gammal man, ungefär 90, han satt i rullstol på slutet". Först jag bara: "Whaat? Jag har inte känt någon sådan...” Men sen så kom jag ihåg en gång när vi (släkten på mammas sida) varit och hälsat på Ebbe, typ... min morfars morbror eller farbror eller något tror jag - han satt i rullstol.
Carina berättade lite om honom, om hans personlighet och så, så jag tänkte ringa till min mormor idag och fråga. Carina berättade också massa om att jag kommer råka ut för vänner som hamnar i trubbel, ofta ekonomiskt, men att jag ska vara på min vakt så att jag inte lånar ut massa pengar som jag aldrig får tillbaka.
Sen frågade hon om jag hade haft en hund tidigare, som hade dött? "Nej, inte egen, men grannarnas". "Här är en hund här, golden". Och då bara rann tårarna för jag visste att det var Selma.
Carina frågade om jag brukade ta hand om Selma och jag gick ju med henne och kliade och myste med henne, sen sa hon att Selma tackade, att hon var tacksam. Och jag kunde inte prata, bara nicka.
Tydligen ska jag skaffa en hund i framtiden, förmodligen en golden, och i den hunden ska Selma komma tillbaka till mig, vilket nästan får mig att gråta igen.
Sen fick jag ställa en fråga till Ebbe (om det nu var han, kände ju inte honom, bara träffat honom en gång), så jag frågade om jag kommer bo på ett ställe, eller om jag kommer att resa.
Fick svaret att jag kommer resa en del, men att jag kommer ha en gård på landet,
med hund. Ska driva något företag där, med ekologiska odlingar, kanske någon hundträningsskola... Kommer kanske ha häst också.
Jag skrattade till lite för varje sak hon sa och då sa hon "Ja, det är konstigt, men det är det jag ser!" Och jag bara: "Nejdå, det är inte alls konstigt!" med ett stort leende.
Just det, under tiden hon pratade med Ebbe så satt jag och skakade. Inte för att jag var nervös eller rädd eller något sådant, men jag har blivit så också de två gångerna efter jag varit med på meditationen. Anne som äger Soltemplet sa att det är som jag är mottaglig, känslig för energi och sådant liksom.
'Cause nothing can separate me from your love
Hon sa att du är tacksam.
Tårarna rann och jag kunde bara nicka,
för jag såg ditt ansikte, dina kloka ögon,
framför mig som om det var igår.
Jag tror att du kände min kärlek.
Wild hearts can't be broken
"Oh, when I first met you
There were things that I'd been through
That I would never tell
But it was almost as if
You already knew my language
Cause you'd been there yourself"
- Gavin Degraw
.
Har ni någon gång känt att ni fullkomligt tappat förtroendet för mänskligheten?
Nej!
Jag orkar inte. Jag vill inte bo i samma hus som mamma, inte i samma kvarter, inte i samma stadsdel, inte i samma stad, inte i samma land och helst inte heller i samma värdsdel.
pisskväll
JÄVLA HELVETES SKIT!!!
Jag vill inte vill inte vill inte! Kan inte jobba under press, då känner jag pressen så tydligt och blir frustrerad som jag vet inte vad och låser mig och då funkar det ju inte.
Det var så fint hos Mackan idag, men sen skulle jag ju göra skolarbete, hemprov som skulle varit inlämnat för två veckor sedan men DET SKITER SIG SÅ JÄVLA FULLSTÄNDIGT! JAG BLIR SÅ FRUSTRERAD OCH JAG VILL BARA BORT HÄRIFRÅN! Bort från detta huset med de instängande och klaustrofobiframkallande väggarna. Away from my hovering parents. Jag vet att de menar väl, men de förstår inte. De förstår helt enkelt inte. De kan inte.
Och min frustration och klaustrofobi bara växer och jag kan inte producera och prestera nu. Det går inte. Jag bara låser mig i alla irriterade känslor och där har vi en ond cirkel.
"Ett gott samvete är den bästa huvudkudden"
Det fick jag så bittert höra av mamma i morse. Men jag har ju bara mig själv att skylla.
Stämmer ordspråket så borde jag sova redigt gott i natt, nu när alla mina lögner om skolarbetet (ljug aldrig, I'm telling you!) har uppdagats.
Jag fick i alla fall skött Mackan litta, han var inte så gosig för dem fick mat när jag kom. Men bara att träffa honom var skönt. Det må finnas brister i hela ridskolekonceptet och uppstallning i sig, men det har ändå blivit som en fristad för mig. Där sköter jag, kelar, bara är. Och det är okej. Det finns inget att oroa sig över, det är liksom en paus från stress och press och att må dåligt. Hästarna ställer inga krav. Och för det är jag evigt tacksam.
Fan, fan, fan, fan, fan!!!!!
Nu blir jag handlingsförlamad igen, fast att jag absolut inte får det idag!!! För om jag inte blir klar snart så kommer jag inte hinna till Mackan och då kommer jag bli så ledsen igen. Ändå sitter jag här. Gör inte det jag måste. Fan! Vafan ska jag hitta på för att bli motiverad egentligen?!
The burning heart
"Love, trust, understand
You don't know what it means
I am everywhere
All this pain I see
I hate you - I do
It's not you're fault, it's mine
Giving no more clues
Will you listen?"
/Takida
Well, everbody hurts
"Sometimes
Everybody cries
And everybody hurts sometimes
And everybody hurts sometimes"
"A house is not a home"
Det lärde jag mig idag på engelskan.
Anyway. Idag var allt mycket bättre än igår. Jag mailade två av mina lärare igår kväll och sa som det var; jag har en svacka och ligger inte bra till med skolarbetet, så det kommer inte bli klart till imorgon. Båda två verkade ta det bra och det var en sån lättnad när jag var i skolan idag.
I eftermiddags blev det segare, jag kände hur huvudvärken kom smygandes och när jag väl var hemma så kändes det bajs. Fast en halvtimme senare var jag ensam hemma och då tog jag en treo och började baka chokladmuffins åt mig själv, hihi. Huvudvärken gav med sig och jag tog mig en muffins och hyrde en film; "Older than America". Handlar om indianer, typ, hehe, verkar vara bra! Hann dock bara se en halvtimme innan jag stack iväg till stallet.
Det var så fint, så fint med Mackan idag. Jag saknar inte honom i veckorna, men jag längtar. Och jag mår ALLTID så bra av att pyssla om honom. Bara att titta på honom gör under för min själ. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan honom, helt ärligt.
Nu ska jag äta, och kanske se klart filmen om jag får för min kära mamma som inte är så förtjust i indianfilmer, hoho! KRAM TILL ER ALLA!
Sprid kärlek ♥
Jag spelar ingen roll längre
Såhär känns det. Svartvitt. Det händer så mycket i skolan hela tiden så att jag bara stänger av. Kryper in i en tyst liten vrå inom mig själv, stänger och låser dörren om mig. Här kan ingen komma åt mig. Här kan ingen säga åt mig att jag inte kommer bli godkänd. Godkänd i vadå? Skolan? Ha! Skolan kan ta sig i röven. Dagens samhälle är så screwed up. Det hade inte behövt vara så. Samhället hade kunnat vara något bra.
Men nu är det inte så. Det är därför det känns som om jag ser hela världen i svartvitt. Förutom naturen då, naturen är aldrig helt färglös.
Jag vet inte hur länge till jag kan leva såhär. Avskärmad. Jag är alltid trött. Alltid. Spelar ingen roll vad jag gör; dricker örtte som ska bidra till en "peaceful sleep", gå och lägga mig i tid.... Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer vara en del av det här. Jag har vingar, men de trycks ständigt ihopa. Samhället vill göra mig till en del av det. Till en kopia, någon som passar in. Det är min största rädsla att det ska hända. Att jag ska sluta se mig om efter vardagens små mirakel för att kunna andas förundrat, och inte ens märka det. Jag är så fruktansvärt rädd för att dras in i samhället.
I can't wait 'til the day I will finally find my way, fly away, breathing freedom.
Freakin' friday
Jag brukar älska fredagar. Nu vet jag inte.
Det har redan varit skola i en vecka, jag tror inte jag har uträttat en enda vettig sak (enligt ordningssamma människor). Det har redan gått en vecka och två dagar sedan familjen åkte ifrån Zanzibar.
Man läser i böcker och ser på filmer om folk i fiktiva stories som åker på en resa som "förändrade deras liv!". Jag har aldrig förstått grejen. Vadå, det händer saker hela tiden - stora som små - som i slutändan förändrar en jättemycket. Men nu förstår jag. För det är precis så jag känner. Jag vet inte hur jag har klarat av gå från Östafrika till Malmö.
Där nere är det 25-30°C, soligt, blåsigt, kolsvart och stjärnklart om nätterna, grönt och vackert av all växtlighet och smutsen är nästan bara naturlig smuts som grusdamm...
Här uppe är det 2-7°C, aprilväder, jätteblåsigt, skumrask och ljusföroreningar om nätterna, grönt på extremt få ställen jämfört med på Zanzibar och i Tanzania och smutsen är nästan bara avgaser och andra föroreningar...
Jag vill tillbaka. Jag får ingen ro här, inte på riktigt. Jag saknar värmen, frukten, miljön, den vänliga lokalbefolkningen. Jag måste dit igen. Jag ska resa, snart hoppas jag. Men snart kan ju lika gärna betyda om tre år, vad vet jag. Just nu är jag så otålig, jag är rastlös inombords för jag vet nu med hyfsad säkerhet att det inte är i Sverige min framtid ligger. Om det verkligen blir i Tanzania eller på Zanzibar jag hamnar till slut har jag ingen aning om, det finns ju så många andra ställen jag vill se och uppleva!
Men här i Malmö är allt så äckligt tråkigt välbekant och jag kommer hela tiden på mig själv med att längta bort. Det har jag gjort så länge, skillnaden är att innan visste jag inte vart jag längtade, men det vet jag nu.
IT'S AUTOMATIC, SYSTEMATIC, SO TRAUMATIC
This life feels so sick
You're automatic to me