Det är tomt här. Tyst. Solen lyser in genom fönstren, värmande, och får mig att le samtidigt som jag nyfiket kikar på de färgglada böckerna på jakt efter en titel eller ett omslag som kan fånga mitt intresse. Kanske en bekant författare som har skrivit en ny bok?

Från resten av byggnaden hörs röster och en del skratt, utomhus åker bilar förbi med dova motorljud, men det stör inte lugnet här inne. Det luktar inget speciellt, möjligtvis doften av nytryckta eller gamla böcker om man blundar och känner efter ordentligt med ett djupt andetag.

Jag plockar åt mig en bok från hyllan med en lapp där det står ”NYTT” och ser mig omkring, ser den tomma disken med den stationära datorn, raderna av bokhyllor med böcker av olika teman. Psykologi, religion, skönlitteratur, språk. Jag håller andan och lyssnar noga för att höra om det ändå sitter någon tyst och gömmer sig vid något av borden bland bokhyllorna, men jag kan inte höra något. Går tyst och ser mig omkring för att försäkra mig om att mina öron hört rätt. Solen lyser fortfarande och reflekteras i bokryggarna, glittrar och blänker. Det sitter ingen här inne och jag väljer en stol i hörnet av två bokhyllor, tryggt skyddad av en mur av böcker.

En månad senare låg jag i det höga, kittlande gräset på en äng full av blommor. Jag var långt borta från civilisationen. Fåglarnas kvitter var min musik, solen var mitt ljus och min värme, vinden var en lugnande vän och växterna och träden var min trygghet.

Jag hade upptäckt att naturen var som terapi för mig och nu på sommarlovet tog jag mig ofta ut i skogen i närheten av där jag bodde. Ibland följde Anna med, men för det mesta åkte jag själv. Det var så skönt att ha börjat om, för det hade jag. Jag var fri att slappna av nu, jag kunde lära mig att trivas med mig själv, kanske jag så småning om rentav skulle kunna älska mig själv. Färger var också viktiga för mig. Jag hade tatuerat in ett peacemärke ifyllt med färger på handleden: rött för kärlek och sårbarhet, blått för hopp och frihet, grönt för naturen och acceptans och gult för styrka. Men framför allt hade jag börjat lita på folk så smått igen. Det tog ett tag innan jag insåg att inte alla jag mötte såg ner på mig, men jag var på bättringsvägen.

Idag var det en av de dagarna jag hade sällskap. Men det var inte Anna som satt i gräset brevid mig, det var Kalle. Han var kompis med Anna och hade varit med oss ett par gånger. Vi kom bra överens nu när jag hade börjat våga vara mer öppen. Jag gillade Kalles bruna ögon och han snälla leende som fick det att pirra i magen på mig. Kanske kunde vi bli mer än vänner, men det fick tiden utvisa. För tillfället var jag nöjd med att bara känna mig accepterad för den jag var.

Jag låg i sängen och stirrade upp i taket. Fötterna värkte, benen var ömma, magen gjorde ont, armarna var tunga som betong och huvudet sprängde. Halsen var som sandpapper och ögonen sved. Men den fysiska smärtan var ingenting jämfört med hur jag kände mig inombords.

Jag hade haft Anna, jag hade lämnat internet, skärmat av mig från ensamhetskänslan i skolan, fått energi och livsglädje - jag hade helt enkelt börjat leva igen. Och nu låg jag här, broken to the bone, krossad, förintad, livlös, en bortglömd existens. Jag blödde, jag grät, jag skrek inombords och förundrades över hur ett sådant kaos kunde skapa en sådan apati att jag inte förmådde röra mig.

Jag funderade över hur det skulle vara om jag tog livet av mig, om jag hade orkat. Men man kunde väl dö av smärta och svält också?

 

Telefonen ringde. Mamma svarade. Jag visste inte hur länge jag hade legat här. Jag tror att mamma tittade in då och då, pysslade om mig och såg orolig ut, men allt var som i dimma och jag kunde inte riktigt minnas.

- Tove, Anna är här, meddelade mamma och öppnade dörren till mitt rum på glänt. Jag andades ut. Kunde inte tänka. Anna? Vem var det nu igen? Ett ansikte dök upp i dörröppningen samtidigt som mammas försvann. Jag kände igen det. Långt, rödblont hår, en snäll mun och stora, blåa ögon. Ögonen såg ledsna ut, jag förstod inte varför.

- Varför har du så ledsna ögon?, undrade jag i en viskning.

Tjejen Anna kom fram till min säng och satte sig på kanten och tittade på mig. Det var någonting i hennes blick och i sättet som hon strök mig över håret som fick minnena jag förträngt att skölja över mig.

En fest, sprit, massa folk, någon kände igen mig, mer sprit, förolämpning, glåpord, påhopp. Dimmigt, vingligt, svettig lukt av sprit och kroppar. Påhopp. Knuffar, hårdare knuffar, jag låg på golvet, en fot petade på mig, en annan fot petade hårdare mellan revbenen. Slag. En spark i ryggen, en i magen, sen var det bara mörker.

Jag var fortfarande i mörkret. Handlingsförlamad. Broken to the bone. Och någonting i Annas blick och i sättet hon strök mig över håret fick mig att minnas att hon var min vän, och tanken på att någon som inte var mamma brydde sig om mig, fick dammen att brista. Jag grät som jag aldrig gjort förr. Grät för alla orättvisor och för all skit jag tagit emot. Jag klamrade mig fast vid Anna och när mina tårar var slut och jag kände mig lite mindre kaos-apatisk öppnade hon munnen.

- Det finns bilder av dig på nätet. Men din mamma och jag har polisanmält varenda en av de svinen.

Jag kunde inte svara. Men kanske fanns det lite hopp ändå.

Nästa dag gick jag inte till skolan. Jag behövde en paus, jag förtjänade det. Mamma trodde att jag var sjuk, men jag hade inte hjärta att säga som det var. Det skulle bara få henne att känna sig maktlös och det ville jag inte. Jag hade inte sagt något till Anna heller om att jag sket i skolan idag, det skulle bli en överraskning. Jag log för mig själv där jag satt på bussen till Annas skola, en skola långt bort från min, så jag skulle inte riskera att stöta på någon som kände igen mig. Visst var jag orolig för hur Anna skulle reagera, jag menar tänk om hon inte blev glad över att se mig? Men det värsta som kunde hända var att hon inte låtsades om mig, vilket inte var något jag inte hade varit med om, det var något jag kunde hantera. För trots att jag hade känt Anna i flera veckor nu så litade jag inte på henne fullt ut än, jag hade varit med om så många svek, och jag hade fortfarande min skyddsmur uppe, den som hindrade folk att komma nära, hindrade folk från att se vad jag kände.

Detta var som ett test, för att se om jag skulle bli tvungen att dra mig tillbaka ännu en gång, eller om det äntligen var dags för mig att börja riva muren. Jag stirrade ut över landskapet som svischade förbi och lät tankarna vandra sin egen väg. När bussen stannade på Annas hållplats hoppade jag av och tog mina första beslutsamma steg mot en oklar framtid.

- Letar du efter någon? Jag ryckte till och snodde runt, redo att försvara mig. Men ögonen som mötte min blick var varmt bruna och munnen log snällt. Faktiskt såg killen ganska ofarlig ut och jag tillät mig själv att slappna av. Jag hade irrat runt på skolan i kanske en kvart nu, men alla korridorer var tomma på folk så jag hade inte hittat någon att fråga.

- Vet du vem Anna är? Lång, rödblond, snygg, ser snäll ut?, frågade jag hoppfullt.

- Det är väl snarare en fråga om vem på denna skolan som inte vet vem hon är, skrattade killen mjukt. Jag heter Kalle, förresten, fortsatte han och sträckte fram handen.

- Tove, svarade jag och tog hans hand. Den var kall och min var varm.

- Kom, to Anna it is!, förkunnade Kalle och stegade iväg längs korridoren.

Vi stannade utanför en klassrumsdörr, och utan ljudet av våra steg var det helt tyst. Det var nästan så att jag kunde höra mitt hjärta slå, men bara nästan. Kalle tittade förväntansfullt på mig.

- Vad ska vi göra nu?

- Nu? Nu, eeh... Knacka!, utbrast jag nervöst. Kalle knackade på dörren, sedan öppnade han den och kikade in.

- Anna? Kom! Jag har en överraskning! Hörde jag honom teaterviska, följt av en suck från någon jag gissade var Anna. Sedan försvann han in i klassrummet och Annas ansikte dök upp i dörröppningen. Först såg hon bara förvånad ut, sedan sprack hon upp i ett leende.

- Tove!, skrattade hon och kramade mig. Hon hade klarat testet.

- Vilket härligt infall det här! Skita i skolan och komma hit... Perfekt väder är det också. Okej, jag fattar att det var en överraskning, men kunde du inte hintat lite om det på fb?, sa Anna entusiastiskt.

- Jag har tagit bort min fb, svarade jag och kände mig lätt inombords. Det var så rätt, så självklart, att jag borde ha tagit bort den innan.

- Oj... Men, det är ju jättebra!, utbrast Anna och log stort mot mig. Jag log tillbaka och lade mig ner i gräset i parken dit vi hade tagit vår tillflykt. Jag blundade mot solens strålar och njöt för första gången på länge, länge. Nu skulle allt bli bra.

Jag kände en plötslig beslutsamhet, detta var ju min chans till något nytt, något som inte var dåligt, något som var värt något. Kanske det till och med kunde bli vänskap? Jag insåg hur gärna jag ville detta, hur gärna jag ville få en vän, bara en endaste, som visste vem jag var, en som fick ta del av mitt innersta. Men då måste jag vara ärlig om allt hela tiden, Anna skulle bli tvungen att ta mig för den jag var. Kanske skulle hon stanna, kanske skulle hon fly. Men jag var villig att ta risken, jag hade inget kvar som jag kunde förlora.

- Jag kan inte äta när jag är nervös, erkände jag. Jag kunde inte titta folk i ögonen när jag var nervös, heller, men det kunde jag förklara en annan gång. En sanning i taget.

Anna tittade inte konstigt på mig. När vi sedan satt vid ett bord så flöt något som liknade ett samtal på mellan oss. Jag berättade om mig själv, om mina brister, men också om mina bra sidor, de som hade gömt sig långt inombords. Anna pratade också och hon verkade vara en bra person. En ”tänk först, gör sen”-person, så jag tror inte att hon dömde mig för att jag stakade mig på orden. Jag hade trots allt inte pratat ordentligt med någon i min ålder på väldigt länge.

Anna gillade att cykla, jag gillade att gå, Anna gillade att shoppa, jag gillade att läsa.  Båda gillade att göra spontana utflykter (eller, jag hade aldrig gjort det men det lät som något jag skulle kunna gilla), båda gillade att skratta (jag uppskattade Anna för hon fick mig att skratta). För första gången på många år hade jag en ljuspunkt i mitt liv. Anna var min ljuspunkt. Mobbarna slutade inte med sina kränkningar, skolan var som vanligt, ingen som såg åt mitt håll, men jag ibland gick jag omkring och log inombords för jag var inte patetisk och ensam längre. Det var nästan så att det förvånade mig att folk inte såg på mig att jag hade en vän nu.

 

Hemma läste jag igenom de vanliga mail jag hade fått och även ett från mamma, som trodde att allt var fint och att jag var populär på Facebook. Lyckligt ovetandes. Det plingade till i chatten och jag suckade, innan jag såg att det var Anna. Jag hajade till, det kändes fortfarande så konstigt att någon skulle vilja ha en konversation med mig.

”Hej!”, skrev Anna. ”Hej!”, svarade jag. ”Allt väl, du lever och så?”, undrade hon. ”Lever gör jag, frågan är om det är positivt eller negativt...” ”Äh, din jäkla pessimist!”, envisades hon, som den optimist hon var. Det plingade till igen, och denna gången var det inte Annas förtjänst. ”Missfoster!”, läste jag, och plötsligt blev jag så arg. Varför skulle jag tvingas ta emot all denna skiten? Varför tog de för givet att det skulle vara på detta viset? ”För helvete!!!”, skrev jag. ”Vad är ert jävla problem?! Försvinn!!!”

Sedan loggade jag snabbt ut innan de hann skriva något dräpande tillbaka. Men jag kokade inombords, jag ville slå och sparka, jag ville vara vild! Alla dessa minuter, timmar, dagar, veckor, månader... Jag hade tagit åt mig av skiten, grävt ner mig i den, lärt mig känna en trygghet i den, tills allt jag kunde se var urblekta färger som skiftade i gråskala och jag var alldeles mörk och tom och tung inuti.

Min mobil ringde, men jag var så arg att jag slängde den i sängen, någonstans inom mig insåg jag nog att det vore dumt om jag hade sönder mobilen. Till slut slutade det ringa, och min ilska rann av mig. Jag tog upp mobilen och såg att jag hade fått sms. ”What’s up?!”, läste jag från Anna.

En ny händelse visade sig på skärmen. Eller rättare sagt ett nytt meddelande. Jag blev inte förvånad. Långsamt klickade jag fram det. Suckade tungt och slöt ögonen ett ögonblick. ”Ska du bara sitta och ta emot skiten?! Är du helt puckad!?!” Orden kom som ett slag i magen. Vem skulle skriva något sådant? Som om det fanns någon som kunde bli arg på mig för att jag inte försvarade mig. Som om det fanns någon som ville att jag skulle slå tillbaka. Som om det fanns någon som... brydde sig. Tanken kändes främmande. Men nyfikenheten tog överhanden och jag klickade in på främlingens profil.

”Idiot!” ”Jävla äckel!” ”Fan vad ful du e!” Orden på datorskärmen lyste skarpt i ögonen på mig. Etsade sig obarmhärtigt fast på näthinnan och lagrades bland minnena av alla andra onda ord jag hade tvingats läsa det senaste året. ”Puckad e du, dum som en kossa!” Jag skrollade vidare bland alla mina meddelanden. Så många. Men inte ett enda. Inte ett endaste meddelande som inte var illvilligt. Jag fattade det inte. Hur kunde jag vara så fel? Så fel att folk inte ens förmådde sig att se mig i ögonen när jag gick i korridorerna i skolan. Så fel att ingen såg mig, inte ens tittade på mig. ”Miffo.” ”Knäppskalle.”

Så fel... ”dumhuvud” ...att folk tyckte... ”jag kräks över dig” ...att jag förtjänade det här.

Det funkade inte. Jag satt framför datorn och försökte skriva min biologiuppsats utan att bli distraherad av chattmeddelandena som hela tiden plingade in på Facebook. Det funkade inte. Gång på gång sa jag till mig själv att logga ut, sitt inte bara inloggad och ta emot skiten! Men av någon anledning kunde jag inte förmå mig till det. Jag satt som paralyserad och bara stirrade på de där orden som frätte hål inuti mig. Varför? Varför? Men jag hade inget svar åt mig själv.

 

”In my life, why do I give valuable time

To people who don’t care if I, live or die?

Two lovers entwined, passed me by

And heaven knows I am miserable now”

Morrissey’s unika röst strömmade ur högtalarna på min stereo och jag sjöng med av hela min själ. ”And heeeaven knows I am miiiserable noow!” Halvskrek jag. Jag sjönk ner på min säng när all orken slank ur mig. Miserable. Miserabel. Vad var jag om inte det? Mitt tragiska liv var bara tragiskt. Det plingade till på Facebook-chatten igen. ”Freak”, läste jag, och jag visste egentligen, djupt inom mig varför jag plågade mig själv med att inte göra en helt ny Facebook och slippa glåporden. Jag fann en slags trygghet i det. En sjuk, desperat trygghet, eftersom att de enda gångerna jag fick uppmärksamhet som jag så starkt önskade av andra i min ålder, var när de skickade sina kränkningar till mig. En textrad ur en Three Days Grace-låt ploppade upp i huvudet på mig: ”I’d rather feel pain than nothing at all.” Ännu en gång slog det mig hur tragiskt mitt liv var.