Fast ni är bäst, finns ensamheten där ändå
Jag är en ensam person.
Jag vill gärna kalla mig själv självständig, och det är jag. Jag vill gärna se mig själv som stark och unik och så vidare. Och det är jag oftast. Sanningsenligt. Och jag har vänner. Underbara vänner som jag älskar och som älskar mig.
Men ibland känner jag mig så ensam. Så fruktansvärt ensam. Som om jag är isolerad från alla andra människor i världen. Som om det inte finns någon koppling mellan mig och de. Jag kan se och höra och lukta, känna beröringar. Men allting känns matt... Det finns en känsla av förlust. Det känns som om jag behöver den där enda personen som bara genom att se mig i ögonen kan SE mig. Någon som bara VET hur jag mår. Men jag vet inte om det ens är möjligt? Har det hänt någon? Någonsin?
Mina vänner känner mig och de tycker om mig för den jag är. Men den enda som faktiskt kan hjälpa mig när jag mår som värst är Mackan, min hästvän. Det är som om han vet vem jag är. Som om han inte ser min utsida, utan bara vet vem jag är på insidan.
Men när jag är själv och inte kan ta mig till Mackan och mina vänner är upptagna och jag plötsligt känner mig så utstött och ihålig inuti, som om jag bara var ett skal...
Då vore det skönt att ha någon. Någon med förmågan att krama bort all ensamhet och bara fylla mitt hjärta med värme.
Riktig värme.
Den där sorten som kallas kärlek.
OBS! Inget illa mot mina vänner: Jag älskar er, ni gör inget fel. Ni får inte tro att jag inte tycker att ni duger, för ni är de bästa jag har. Min ensamhet har inte med er att göra.
Jag älskar er, Allra Käraste Vänner!
Jag vill gärna kalla mig själv självständig, och det är jag. Jag vill gärna se mig själv som stark och unik och så vidare. Och det är jag oftast. Sanningsenligt. Och jag har vänner. Underbara vänner som jag älskar och som älskar mig.
Men ibland känner jag mig så ensam. Så fruktansvärt ensam. Som om jag är isolerad från alla andra människor i världen. Som om det inte finns någon koppling mellan mig och de. Jag kan se och höra och lukta, känna beröringar. Men allting känns matt... Det finns en känsla av förlust. Det känns som om jag behöver den där enda personen som bara genom att se mig i ögonen kan SE mig. Någon som bara VET hur jag mår. Men jag vet inte om det ens är möjligt? Har det hänt någon? Någonsin?
Mina vänner känner mig och de tycker om mig för den jag är. Men den enda som faktiskt kan hjälpa mig när jag mår som värst är Mackan, min hästvän. Det är som om han vet vem jag är. Som om han inte ser min utsida, utan bara vet vem jag är på insidan.
Men när jag är själv och inte kan ta mig till Mackan och mina vänner är upptagna och jag plötsligt känner mig så utstött och ihålig inuti, som om jag bara var ett skal...
Då vore det skönt att ha någon. Någon med förmågan att krama bort all ensamhet och bara fylla mitt hjärta med värme.
Riktig värme.
Den där sorten som kallas kärlek.
OBS! Inget illa mot mina vänner: Jag älskar er, ni gör inget fel. Ni får inte tro att jag inte tycker att ni duger, för ni är de bästa jag har. Min ensamhet har inte med er att göra.
Jag älskar er, Allra Käraste Vänner!
Tom
Jag vet inte vad jag gör i skolan.
Igår var jag med på mörkrumslektionen. Sen låtsades jag att jag mådde dåligt, sa till samhällsläraren och gick hem.
Jag vet inte vad jag har i skolan att göra. Jag är inte intresserad av att lära mig något annat än mörkrumsarbete. Förutom det ser jag bara fram emot praktiken på 14 veckor. Motivationen finns inte. Den existerar inte överhuvudtaget
Det är som om jag kan skymta den där långt borta i fjärran, men den är redan på väg bort, mot friheten.
Och jag är ensam kvar.
Förvirrad, villrådig och ensam.
Vilsen.
Jag hade velat prata med morfar. Men han är död. Och det är ju lite av ett problem.
Igår var jag med på mörkrumslektionen. Sen låtsades jag att jag mådde dåligt, sa till samhällsläraren och gick hem.
Jag vet inte vad jag har i skolan att göra. Jag är inte intresserad av att lära mig något annat än mörkrumsarbete. Förutom det ser jag bara fram emot praktiken på 14 veckor. Motivationen finns inte. Den existerar inte överhuvudtaget
Det är som om jag kan skymta den där långt borta i fjärran, men den är redan på väg bort, mot friheten.
Och jag är ensam kvar.
Förvirrad, villrådig och ensam.
Vilsen.
Jag hade velat prata med morfar. Men han är död. Och det är ju lite av ett problem.
Leva farligt
Jag är så rädd så jag mår illa. Kan inte äta fast jag är hungrig. Är konstig i magen.
Jag är fortfarande inte säker på hur jag ska göra. Men jag tror jag vet vilket håll det lutar åt. Genomför jag det vet jag inte hur det kommer sluta. Antagligen kommer helvetet bryta löst. Det skrämmer mig något ofantligt.
Men jag tror att det är dags för lite halsbrytande rädsla. Någon gång ska man ju leva farligt.