På Mackan.

Tänk så märkligt!

Jag har inte ridit på åtta månader, och nu ska jag plötsligt upp på hästryggen igen. Jag är lite nervös, men mest är jag orolig för hur det ska gå när jag ska sadla, för det hatar han verkligen! Känner mig så hemsk genom att utsätta Mackan för det.

Men jag försökte förbereda honom lite idag, jag gick in med grimman och Mackan gick iväg (som jag visste att han skulle göra). Efter en liten stund gav jag upp mina lama försök att närma mig honom med grimman, så jag hängde ut den igen, men tog ett grimskaft. Det tyckte han inte heller så mycket om, men jag gjorde som så att han fick nosa på det lite, sedan kliade jag honom i huvudet litegrann för att få honom att slappna av. Då "svingade" jag grimskaftet lite försiktigt så att det lade sig precis ovanför manken på honom. Han verkade inte helt nöjd, men jag kliade honom igen så att han skulle känna att det var okej. Därefter tog jag bort grimskaftet och kliade igen, så förhoppningsvis ska det funka något sånär imorgon.

Wish us luck!

När jag hade slutat på praktiken idag så gick jag in till Mackan och satte mig hos honom i boxen.

Jag var trött så jag blundade, andades och slappnade av. Satt så länge, lyssnade på när Mackan andades. Jag somnade nästan. Efter en lång stund samlade jag ihop ork nog att lyfta på ögonlocken för att kika lite på vad Mackan gjorde. Han stod helt stilla mitt i boxen, halvslutna ögon och alldeles lugn och avslappnad.

Jag blundade igen och återgick till att nästansova. Så fantastiskt fint att han blev så lugn av det. Så skönt att vi bara kan vara tillsammans och andas. Ibland är det bra att gå tillbaka till det allra grundligaste. När vi vaknade till igen så höll Mackan på att tugga och slicka sig om munnen, för att sedan gäspa.

Min underbara, fina, älskade vän.

Jag har inspirerats av så många...

Oline och Vitnos

Enna och Caspian

Jonna och Winnie

Amica och Vladimir

Linnéa och Boss

Malin och Kyanou

Och jag vet äntligen hur det känns. Att ha någon som verkligen är allt. Så enkelt och så invecklat. Självklart utan att tas för givet. Som att andas.

Men vi kan inte sträva efter att bli som någon av de, för vi är inte de. Vi är vi.

Kajsa och Remarkable.

Och vi har vår alldeles egna historia att berätta. Egna minnen att skapa och vår egen kärlek för att inspirera.

"Remarkable

Historien om Mark börjar med hans mamma Revival, som jag köpte av Polisen i Märsta i juni 1993 efter att hon hade omhändertagits efter ett svårt fall av vanvård. Den person som ägde henne och ett tiotal andra hästar hade helt enkelt slutat fodra dem, där de gick på någon sorts lösdrift, och några småtjejer kastade in en bal hö då och då som hästarna fick slåss om.

Revival (jag gav henne det namnet efter som hon ”föddes på nytt” och fick en ny chans i livet när jag köpte henne), eller Ina som jag kom att kalla henne (efter Ina Scot, som var en mångfaldig vinnare på travet just då), var 2 år då och hennes pappa Tammer Fors var känd för att lämna nervösa hästar, medan hennes mamma Sea Miss var en mycket snabb galoppör men istadig, och brukade då ner i diken och ställa sig när man red, och vägrade sedan gå upp igen.

Ina var inte hanterad alls, och redan storvuxen, cirka 163 cm i mankhöjd, och det var en utmaning att ens försöka få på en grimma på henne. Hon var en av de tuffaste av hästarna i den vanvårdade flocken och hade fått i sig tillräckligt med foder för att inte stanna i växten. Av de andra cirka tio hästarna självdog några av svält och några avlivades av polisen av humana skäl. Ina var alltså en riktig hårding, som hade lärt sig att klara sig själv. Det var förstås inte så lätt att rida in henne, och när hon inte ville göra något (gå in i spolspiltan eller låta sig longeras) så var det tvärstopp. Hon bråkade inte, utan stod bara still och försvann ”in i sig själv” och brydde sig inte ett dugg om varken mutor eller hotelser. Några gånger tappade jag humöret alldeles och tog till långpisk, men det gjorde ingen skillnad, hon stod bara still med spetsade öron som om hon inte märkte något.

Trots allt lyckades jag rida in henne – hon tyckte det var roligt att bli riden – och träna upp henne så hon nästan var startklar på hösten. Det hon behövde var att träna startboxar och springa fort på Täby några gånger, så jag flyttade in henne till en tränare på Täby den 30 november det året. Dagen efter kom jag dit och skulle rida henne, och jag borde ha förstått att hon med sitt känsliga psyke – och eftersom hon aldrig blev riktigt ”tam” – skulle reagera på den nya miljön, men jag satt upp och red iväg och kom efter uppvärmning ner till banan. Det var en annan häst som konstrade framför oss, och plötsligt exploderade Ina, rakt upp och över baklänges i en enda rörelse, och blev liggande på rygg ovanpå mig, som ju fortfarande satt kvar i sadeln!

För att göra en lång historia kort, så bröt jag bäckenbenet både framtill och baktill, ett antal revben, spricka i bröstbenet och skadad axel. Jag kunde inte själv ta mig upp utan åkte ambulans till sjukhus, där jag blev kvar i tre månader. Under tiden blev Ina kvar på Täby, och blev känd som ”mördarhästen”, för hon var verkligt svår att rida, så det var svårt att få ryttare till henne, både i träning och tävling. Men hon kom ändå till start och löpte bra, men så i sjätte starten drabbades hon av en fraktur i ett knä (kanske på grund av den dåliga uppfödningen!!). Jag hade förstås möjligheten att avliva henne, men jag tyckte att vi hade gått igenom så mycket tillsammans och veterinären sa att det gick att operera.

När skadan var läkt, ett halvår senare, tränade vi upp henne igen, och planen var att starta henne, men vid ett tillfälle, när hon hoppade över ett dike, ”fastnade” hennes ben (det med frakturen) i utsträckt läge, och då beslöt jag att hon skulle gå till avel. Man kan tycka att det var idioti att betäcka ett sto med ett så svårt psyke och tveksam kropp, men hennes andra föl, som döptes till The Big Bang (universums uppkomst!), blev en av landets bästa galoppörer med 12 segrar, nära en miljon kronor insprunget och ett formtal på 87 (på en skala från 30 till 100, ju högre desto bättre). Hon lämnade ytterligare två vinnare med andra hingstar (då hade jag sålt henne till en god vän som födde upp hästar i Borås) men när jag så småningom fick tillbaka henne (min vän slutade föda upp hästar) ville jag förstås gärna försöka få fram en ny stjärna, och betäckte med Malvernico igen.

Det blev Remarkable, en bildskön nästan svart hingst, men som tyvärr var ”knäpp” redan som föl och ettåring hemma på stuteriet. Jag vill nämna att jag har arbetat med galopphästar och fullblod sedan mitten av 1970-talet och det var inte tal om att han bara var lite skygg eller nervös eller ”hispig som ett fullblod”, utan han var som på en annan planet. Och det enda som begärdes av honom var att han skulle kunna ledas mellan stallet och hagen, hemma på det stuteri där han var född, och normal hantering, dvs verkning, avmaskning, vaccinationer, etc. När jag hämtade hem honom till mitt stall på Angarns träningscamp för att rida in honom och träna upp honom, var han nästan fullvuxen, och inte det minsta tam. Mina skador hade läkt sedan länge, men jag hade inte lust att göra om samma sak som med hans mor, så efter moget övervägande lämnade jag honom i träning hos proffstränaren John Ricketts, som arbetar med natural horsemanship och är något av en ”guru” med svåra hästar.

Jag tror att det tog över ett år innan Mark kunde ridas ”normalt”, men han kom till start och visade viss kapacitet, även om inte mycket löphuvud (intresse av att vinna). Han var definitivt inte i närheten av sin helbror The Big Bangs klass. Under tiden hade jag sålt honom till John, eftersom det blev för dyrt för mig att betala för träningen. Till slut var Mark riktigt foglig, och han såldes då vidare till en ridskola/försäljningsstall någonstans i Dalarna, och det var det sista jag hörde om honom.

Att han nu finns på en ridskola i Skåne borde ju betyda att han fungerar, eller också gör han inte det, eftersom du skriver att du vill ”förstå honom bättre”.

Men han har definitivt inte haft något hårt eller svårt liv som galoppör, utan blivit varsamt tränad med det allra största tålamod för att tämja hans medfödda svåra psyke, och förhoppningsvis lyckades han till slut förstå att människorna inte är hans fiender.

Nu skulle det vara roligt att höra hur han har det idag!

Mvh, Nadja"