Jag är en ensam person.
Jag vill gärna kalla mig själv självständig, och det är jag. Jag vill gärna se mig själv som stark och unik och så vidare. Och det är jag oftast. Sanningsenligt. Och jag har vänner. Underbara vänner som jag älskar och som älskar mig.
Men ibland känner jag mig så ensam. Så fruktansvärt ensam. Som om jag är isolerad från alla andra människor i världen. Som om det inte finns någon koppling mellan mig och de. Jag kan se och höra och lukta, känna beröringar. Men allting känns matt... Det finns en känsla av förlust. Det känns som om jag behöver den där enda personen som bara genom att se mig i ögonen kan SE mig. Någon som bara VET hur jag mår. Men jag vet inte om det ens är möjligt? Har det hänt någon? Någonsin?
Mina vänner känner mig och de tycker om mig för den jag är. Men den enda som faktiskt kan hjälpa mig när jag mår som värst är Mackan, min hästvän. Det är som om han vet vem jag är. Som om han inte ser min utsida, utan bara vet vem jag är på insidan.
Men när jag är själv och inte kan ta mig till Mackan och mina vänner är upptagna och jag plötsligt känner mig så utstött och ihålig inuti, som om jag bara var ett skal...
Då vore det skönt att ha någon. Någon med förmågan att krama bort all ensamhet och bara fylla mitt hjärta med värme.
Riktig värme.
Den där sorten som kallas kärlek.

OBS! Inget illa mot mina vänner: Jag älskar er, ni gör inget fel. Ni får inte tro att jag inte tycker att ni duger, för ni är de bästa jag har. Min ensamhet har inte med er att göra.
Jag älskar er, Allra Käraste Vänner!