Hearts, del I
Första gången jag såg dig var jag med honom. Jag hade fått följa med till inspelningen eftersom jag inte hade något annat för mig. Det var då jag fick syn på dig. Bland alla sminköser och frisörer och all annan personal. Först tänkte jag att någon så vacker inte kunde vara det minsta trevlig. Men så vände du på huvudet och mötte min blick och mitt hjärta stannade i en millisekund för i din blick såg jag så mycket.
Solen stod som högst på himlen nu, här i Beverly Hills. Alla jag mötte hade solglasögon, många från dyra märken som jag inte ens kände till. Kvinnorna var antingen fixade i håret som om de kom direkt från frisören, eller hade håret uppsatt sådär “chict” i en slarvig knut. Männen hade alla samma rufs, oavsett om de hade kort eller längre hår.
Middagssolen lockade fram svettpärlor på överläppar och i pannor, och till och med jag kände ett behov av att söka mig till skuggan. Men medan jag kunde se många skynda in i affärer och på kaféer såg jag mig om efter ett träd, och som en välsignelse fick jag syn på en stor platán ungefär trettio meter bort. Jag gick dit och satte mig och slöt ögonen och kände tacksamhet för den något svalkande skuggan. Jag tittade mig omkring och fick plötsligt syn på en skylt vid något som såg ut som en gränd. Nyfikenheten vaknade och jag reste mig och gick fram för att se vad som stod på skylten.
“Fred’s Coffee Corner” läste jag, med en pil som pekade in i gränden. Min nyfikenhet stegrades. Det måste ha varit den gamla träskylten eller handstilen eller att det stod “corner” som lockade mig, för kaffe var jag inte särskilt förtjust i. Jag gick in i den skuggiga gränden och tittade upp mot himlen, den kändes så långt borta, men inte på något läskigt sätt. Jag kom ut på en liten innergård som badade i solsken. Det växte murgröna på husväggarna, små bord i smidesjärn och trä stod med kontrasterande gamla fåtöljer intill en av väggarna och bildade en liten uteservering. Fåtöljerna skiftade i färger från lila till grön och jag kände glädjen över att ha upptäckt detta lilla kafé. Jag sniffade i luften och doften av kaffe och nybakade kanelbullar liksom drog mig in i lokalen.
Solen stod som högst på himlen nu, här i Beverly Hills. Alla jag mötte hade solglasögon, många från dyra märken som jag inte ens kände till. Kvinnorna var antingen fixade i håret som om de kom direkt från frisören, eller hade håret uppsatt sådär “chict” i en slarvig knut. Männen hade alla samma rufs, oavsett om de hade kort eller längre hår.
Middagssolen lockade fram svettpärlor på överläppar och i pannor, och till och med jag kände ett behov av att söka mig till skuggan. Men medan jag kunde se många skynda in i affärer och på kaféer såg jag mig om efter ett träd, och som en välsignelse fick jag syn på en stor platán ungefär trettio meter bort. Jag gick dit och satte mig och slöt ögonen och kände tacksamhet för den något svalkande skuggan. Jag tittade mig omkring och fick plötsligt syn på en skylt vid något som såg ut som en gränd. Nyfikenheten vaknade och jag reste mig och gick fram för att se vad som stod på skylten.
“Fred’s Coffee Corner” läste jag, med en pil som pekade in i gränden. Min nyfikenhet stegrades. Det måste ha varit den gamla träskylten eller handstilen eller att det stod “corner” som lockade mig, för kaffe var jag inte särskilt förtjust i. Jag gick in i den skuggiga gränden och tittade upp mot himlen, den kändes så långt borta, men inte på något läskigt sätt. Jag kom ut på en liten innergård som badade i solsken. Det växte murgröna på husväggarna, små bord i smidesjärn och trä stod med kontrasterande gamla fåtöljer intill en av väggarna och bildade en liten uteservering. Fåtöljerna skiftade i färger från lila till grön och jag kände glädjen över att ha upptäckt detta lilla kafé. Jag sniffade i luften och doften av kaffe och nybakade kanelbullar liksom drog mig in i lokalen.
Kommentarer
Trackback