”Idiot!” ”Jävla äckel!” ”Fan vad ful du e!” Orden på datorskärmen lyste skarpt i ögonen på mig. Etsade sig obarmhärtigt fast på näthinnan och lagrades bland minnena av alla andra onda ord jag hade tvingats läsa det senaste året. ”Puckad e du, dum som en kossa!” Jag skrollade vidare bland alla mina meddelanden. Så många. Men inte ett enda. Inte ett endaste meddelande som inte var illvilligt. Jag fattade det inte. Hur kunde jag vara så fel? Så fel att folk inte ens förmådde sig att se mig i ögonen när jag gick i korridorerna i skolan. Så fel att ingen såg mig, inte ens tittade på mig. ”Miffo.” ”Knäppskalle.”

Så fel... ”dumhuvud” ...att folk tyckte... ”jag kräks över dig” ...att jag förtjänade det här.

Det funkade inte. Jag satt framför datorn och försökte skriva min biologiuppsats utan att bli distraherad av chattmeddelandena som hela tiden plingade in på Facebook. Det funkade inte. Gång på gång sa jag till mig själv att logga ut, sitt inte bara inloggad och ta emot skiten! Men av någon anledning kunde jag inte förmå mig till det. Jag satt som paralyserad och bara stirrade på de där orden som frätte hål inuti mig. Varför? Varför? Men jag hade inget svar åt mig själv.

”In my life, why do I give valuable time

To people who don’t care if I, live or die?

Two lovers entwined, passed me by

And heaven knows I am miserable now”

Morrissey’s unika röst strömmade ur högtalarna på min stereo och jag sjöng med av hela min själ. ”And heeeaven knows I am miiiserable noow!” Halvskrek jag. Jag sjönk ner på min säng när all orken slank ur mig. Miserable. Miserabel. Vad var jag om inte det? Mitt tragiska liv var bara tragiskt. Det plingade till på Facebook-chatten igen. ”Freak”, läste jag, och jag visste egentligen, djupt inom mig varför jag plågade mig själv med att inte göra en helt ny Facebook och slippa glåporden. Jag fann en slags trygghet i det. En sjuk, desperat trygghet, eftersom att de enda gångerna jag fick uppmärksamhet som jag så starkt önskade av andra i min ålder, var när de skickade sina kränkningar till mig. En textrad ur en Three Days Grace-låt ploppade upp i huvudet på mig: ”I’d rather feel pain than nothing at all.” Ännu en gång slog det mig hur tragiskt mitt liv var.