En månad senare låg jag i det höga, kittlande gräset på en äng full av blommor. Jag var långt borta från civilisationen. Fåglarnas kvitter var min musik, solen var mitt ljus och min värme, vinden var en lugnande vän och växterna och träden var min trygghet.

Jag hade upptäckt att naturen var som terapi för mig och nu på sommarlovet tog jag mig ofta ut i skogen i närheten av där jag bodde. Ibland följde Anna med, men för det mesta åkte jag själv. Det var så skönt att ha börjat om, för det hade jag. Jag var fri att slappna av nu, jag kunde lära mig att trivas med mig själv, kanske jag så småning om rentav skulle kunna älska mig själv. Färger var också viktiga för mig. Jag hade tatuerat in ett peacemärke ifyllt med färger på handleden: rött för kärlek och sårbarhet, blått för hopp och frihet, grönt för naturen och acceptans och gult för styrka. Men framför allt hade jag börjat lita på folk så smått igen. Det tog ett tag innan jag insåg att inte alla jag mötte såg ner på mig, men jag var på bättringsvägen.

Idag var det en av de dagarna jag hade sällskap. Men det var inte Anna som satt i gräset brevid mig, det var Kalle. Han var kompis med Anna och hade varit med oss ett par gånger. Vi kom bra överens nu när jag hade börjat våga vara mer öppen. Jag gillade Kalles bruna ögon och han snälla leende som fick det att pirra i magen på mig. Kanske kunde vi bli mer än vänner, men det fick tiden utvisa. För tillfället var jag nöjd med att bara känna mig accepterad för den jag var.