Jag låg i sängen och stirrade upp i taket. Fötterna värkte, benen var ömma, magen gjorde ont, armarna var tunga som betong och huvudet sprängde. Halsen var som sandpapper och ögonen sved. Men den fysiska smärtan var ingenting jämfört med hur jag kände mig inombords.

Jag hade haft Anna, jag hade lämnat internet, skärmat av mig från ensamhetskänslan i skolan, fått energi och livsglädje - jag hade helt enkelt börjat leva igen. Och nu låg jag här, broken to the bone, krossad, förintad, livlös, en bortglömd existens. Jag blödde, jag grät, jag skrek inombords och förundrades över hur ett sådant kaos kunde skapa en sådan apati att jag inte förmådde röra mig.

Jag funderade över hur det skulle vara om jag tog livet av mig, om jag hade orkat. Men man kunde väl dö av smärta och svält också?

Telefonen ringde. Mamma svarade. Jag visste inte hur länge jag hade legat här. Jag tror att mamma tittade in då och då, pysslade om mig och såg orolig ut, men allt var som i dimma och jag kunde inte riktigt minnas.

- Tove, Anna är här, meddelade mamma och öppnade dörren till mitt rum på glänt. Jag andades ut. Kunde inte tänka. Anna? Vem var det nu igen? Ett ansikte dök upp i dörröppningen samtidigt som mammas försvann. Jag kände igen det. Långt, rödblont hår, en snäll mun och stora, blåa ögon. Ögonen såg ledsna ut, jag förstod inte varför.

- Varför har du så ledsna ögon?, undrade jag i en viskning.

Tjejen Anna kom fram till min säng och satte sig på kanten och tittade på mig. Det var någonting i hennes blick och i sättet som hon strök mig över håret som fick minnena jag förträngt att skölja över mig.

En fest, sprit, massa folk, någon kände igen mig, mer sprit, förolämpning, glåpord, påhopp. Dimmigt, vingligt, svettig lukt av sprit och kroppar. Påhopp. Knuffar, hårdare knuffar, jag låg på golvet, en fot petade på mig, en annan fot petade hårdare mellan revbenen. Slag. En spark i ryggen, en i magen, sen var det bara mörker.

Jag var fortfarande i mörkret. Handlingsförlamad. Broken to the bone. Och någonting i Annas blick och i sättet hon strök mig över håret fick mig att minnas att hon var min vän, och tanken på att någon som inte var mamma brydde sig om mig, fick dammen att brista. Jag grät som jag aldrig gjort förr. Grät för alla orättvisor och för all skit jag tagit emot. Jag klamrade mig fast vid Anna och när mina tårar var slut och jag kände mig lite mindre kaos-apatisk öppnade hon munnen.

- Det finns bilder av dig på nätet. Men din mamma och jag har polisanmält varenda en av de svinen.

Jag kunde inte svara. Men kanske fanns det lite hopp ändå.