Jag kände en plötslig beslutsamhet, detta var ju min chans till något nytt, något som inte var dåligt, något som var värt något. Kanske det till och med kunde bli vänskap? Jag insåg hur gärna jag ville detta, hur gärna jag ville få en vän, bara en endaste, som visste vem jag var, en som fick ta del av mitt innersta. Men då måste jag vara ärlig om allt hela tiden, Anna skulle bli tvungen att ta mig för den jag var. Kanske skulle hon stanna, kanske skulle hon fly. Men jag var villig att ta risken, jag hade inget kvar som jag kunde förlora.

- Jag kan inte äta när jag är nervös, erkände jag. Jag kunde inte titta folk i ögonen när jag var nervös, heller, men det kunde jag förklara en annan gång. En sanning i taget.

Anna tittade inte konstigt på mig. När vi sedan satt vid ett bord så flöt något som liknade ett samtal på mellan oss. Jag berättade om mig själv, om mina brister, men också om mina bra sidor, de som hade gömt sig långt inombords. Anna pratade också och hon verkade vara en bra person. En ”tänk först, gör sen”-person, så jag tror inte att hon dömde mig för att jag stakade mig på orden. Jag hade trots allt inte pratat ordentligt med någon i min ålder på väldigt länge.

Anna gillade att cykla, jag gillade att gå, Anna gillade att shoppa, jag gillade att läsa.  Båda gillade att göra spontana utflykter (eller, jag hade aldrig gjort det men det lät som något jag skulle kunna gilla), båda gillade att skratta (jag uppskattade Anna för hon fick mig att skratta). För första gången på många år hade jag en ljuspunkt i mitt liv. Anna var min ljuspunkt. Mobbarna slutade inte med sina kränkningar, skolan var som vanligt, ingen som såg åt mitt håll, men jag ibland gick jag omkring och log inombords för jag var inte patetisk och ensam längre. Det var nästan så att det förvånade mig att folk inte såg på mig att jag hade en vän nu.

Hemma läste jag igenom de vanliga mail jag hade fått och även ett från mamma, som trodde att allt var fint och att jag var populär på Facebook. Lyckligt ovetandes. Det plingade till i chatten och jag suckade, innan jag såg att det var Anna. Jag hajade till, det kändes fortfarande så konstigt att någon skulle vilja ha en konversation med mig.

”Hej!”, skrev Anna. ”Hej!”, svarade jag. ”Allt väl, du lever och så?”, undrade hon. ”Lever gör jag, frågan är om det är positivt eller negativt...” ”Äh, din jäkla pessimist!”, envisades hon, som den optimist hon var. Det plingade till igen, och denna gången var det inte Annas förtjänst. ”Missfoster!”, läste jag, och plötsligt blev jag så arg. Varför skulle jag tvingas ta emot all denna skiten? Varför tog de för givet att det skulle vara på detta viset? ”För helvete!!!”, skrev jag. ”Vad är ert jävla problem?! Försvinn!!!”

Sedan loggade jag snabbt ut innan de hann skriva något dräpande tillbaka. Men jag kokade inombords, jag ville slå och sparka, jag ville vara vild! Alla dessa minuter, timmar, dagar, veckor, månader... Jag hade tagit åt mig av skiten, grävt ner mig i den, lärt mig känna en trygghet i den, tills allt jag kunde se var urblekta färger som skiftade i gråskala och jag var alldeles mörk och tom och tung inuti.

Min mobil ringde, men jag var så arg att jag slängde den i sängen, någonstans inom mig insåg jag nog att det vore dumt om jag hade sönder mobilen. Till slut slutade det ringa, och min ilska rann av mig. Jag tog upp mobilen och såg att jag hade fått sms. ”What’s up?!”, läste jag från Anna.