Det var fredag eftermiddag en vecka senare och jag satt på bussen på väg in till stan. Det kändes overkligt, som en dröm, som jag inte än visste om den var bra eller dåligt. Jag skulle träffa Anna på McDonald’s. För vem som helst i min ålder så var det inget att skryta om att träffa någon på Donkan, men för mig var det något speciellt.

Det var en vecka och en dag sedan jag hade svarat på Annas Facebook-meddelande. Hon var själv omtyckt som person och tolererade inte om någon behandlade henne illa, hon fattade inte riktigt varför jag inte sa ifrån, varför jag inte berättade för någon vuxen. Det var inte så lätt, det skulle bara bli värre då. Men Anna var snäll, hon tjatade inte, hon lät det vara och det var då jag bestämde mig för att ge henne en chans att lära känna mig. Så, här var jag nu.

Jag steg av bussen och började promenera mot Donkan. Det var en kylig höstkväll, det var ju trots allt redan oktober, löven lyste orangea, allt annat var grått. Vinden försökte isande leta sig in under min jacka, men jag var fast besluten om att inte tappa modet nu. Det måste helt enkelt bli bra.

- Hej!, sa någon bakom mig, och jag vände mig om för att mötas av Annas genuina leende. Jag blev genast smittad och log oförsiktigt tillbaka innan jag kunde hejda mig. Något varmt som liknade glädje letade sig fram i min mage som för att tina upp mig.

- Ska vi gå in?, föreslog Anna, och jag nickade sakta till svar, följde sedan efter Anna in.

- Vad ska du ha?, frågade hon mig när vi ställde oss i kön för att beställa. Vant. Som om det inte var något konstigt att vara med mig. Men det var konstigt, för ingen hade velat vara med mig på två år, och jag fattade inte varför någon plötsligt skulle vilja det.