Nästa dag gick jag inte till skolan. Jag behövde en paus, jag förtjänade det. Mamma trodde att jag var sjuk, men jag hade inte hjärta att säga som det var. Det skulle bara få henne att känna sig maktlös och det ville jag inte. Jag hade inte sagt något till Anna heller om att jag sket i skolan idag, det skulle bli en överraskning. Jag log för mig själv där jag satt på bussen till Annas skola, en skola långt bort från min, så jag skulle inte riskera att stöta på någon som kände igen mig. Visst var jag orolig för hur Anna skulle reagera, jag menar tänk om hon inte blev glad över att se mig? Men det värsta som kunde hända var att hon inte låtsades om mig, vilket inte var något jag inte hade varit med om, det var något jag kunde hantera. För trots att jag hade känt Anna i flera veckor nu så litade jag inte på henne fullt ut än, jag hade varit med om så många svek, och jag hade fortfarande min skyddsmur uppe, den som hindrade folk att komma nära, hindrade folk från att se vad jag kände.

Detta var som ett test, för att se om jag skulle bli tvungen att dra mig tillbaka ännu en gång, eller om det äntligen var dags för mig att börja riva muren. Jag stirrade ut över landskapet som svischade förbi och lät tankarna vandra sin egen väg. När bussen stannade på Annas hållplats hoppade jag av och tog mina första beslutsamma steg mot en oklar framtid.

- Letar du efter någon? Jag ryckte till och snodde runt, redo att försvara mig. Men ögonen som mötte min blick var varmt bruna och munnen log snällt. Faktiskt såg killen ganska ofarlig ut och jag tillät mig själv att slappna av. Jag hade irrat runt på skolan i kanske en kvart nu, men alla korridorer var tomma på folk så jag hade inte hittat någon att fråga.

- Vet du vem Anna är? Lång, rödblond, snygg, ser snäll ut?, frågade jag hoppfullt.

- Det är väl snarare en fråga om vem på denna skolan som inte vet vem hon är, skrattade killen mjukt. Jag heter Kalle, förresten, fortsatte han och sträckte fram handen.

- Tove, svarade jag och tog hans hand. Den var kall och min var varm.

- Kom, to Anna it is!, förkunnade Kalle och stegade iväg längs korridoren.

Vi stannade utanför en klassrumsdörr, och utan ljudet av våra steg var det helt tyst. Det var nästan så att jag kunde höra mitt hjärta slå, men bara nästan. Kalle tittade förväntansfullt på mig.

- Vad ska vi göra nu?

- Nu? Nu, eeh... Knacka!, utbrast jag nervöst. Kalle knackade på dörren, sedan öppnade han den och kikade in.

- Anna? Kom! Jag har en överraskning! Hörde jag honom teaterviska, följt av en suck från någon jag gissade var Anna. Sedan försvann han in i klassrummet och Annas ansikte dök upp i dörröppningen. Först såg hon bara förvånad ut, sedan sprack hon upp i ett leende.

- Tove!, skrattade hon och kramade mig. Hon hade klarat testet.

- Vilket härligt infall det här! Skita i skolan och komma hit... Perfekt väder är det också. Okej, jag fattar att det var en överraskning, men kunde du inte hintat lite om det på fb?, sa Anna entusiastiskt.

- Jag har tagit bort min fb, svarade jag och kände mig lätt inombords. Det var så rätt, så självklart, att jag borde ha tagit bort den innan.

- Oj... Men, det är ju jättebra!, utbrast Anna och log stort mot mig. Jag log tillbaka och lade mig ner i gräset i parken dit vi hade tagit vår tillflykt. Jag blundade mot solens strålar och njöt för första gången på länge, länge. Nu skulle allt bli bra.