Stämmer ordspråket så borde jag sova redigt gott i natt, nu när alla mina lögner om skolarbetet (ljug aldrig, I'm telling you!) har uppdagats.

Jag fick i alla fall skött Mackan litta, han var inte så gosig för dem fick mat när jag kom. Men bara att träffa honom var skönt. Det må finnas brister i hela ridskolekonceptet och uppstallning i sig, men det har ändå blivit som en fristad för mig. Där sköter jag, kelar, bara är. Och det är okej. Det finns inget att oroa sig över, det är liksom en paus från stress och press och att må dåligt. Hästarna ställer inga krav. Och för det är jag evigt tacksam.