Det har redan varit skola i en vecka, jag tror inte jag har uträttat en enda vettig sak (enligt ordningssamma människor). Det har redan gått en vecka och två dagar sedan familjen åkte ifrån Zanzibar.

Man läser i böcker och ser på filmer om folk i fiktiva stories som åker på en resa som "förändrade deras liv!". Jag har aldrig förstått grejen. Vadå, det händer saker hela tiden - stora som små - som i slutändan förändrar en jättemycket. Men nu förstår jag. För det är precis så jag känner. Jag vet inte hur jag har klarat av gå från Östafrika till Malmö.

Där nere är det 25-30°C, soligt, blåsigt, kolsvart och stjärnklart om nätterna, grönt och vackert av all växtlighet och smutsen är nästan bara naturlig smuts som grusdamm...

Här uppe är det 2-7°C, aprilväder, jätteblåsigt, skumrask och ljusföroreningar om nätterna, grönt på extremt få ställen jämfört med på Zanzibar och i Tanzania och smutsen är nästan bara avgaser och andra föroreningar...

Jag vill tillbaka. Jag får ingen ro här, inte på riktigt. Jag saknar värmen, frukten, miljön, den vänliga lokalbefolkningen. Jag måste dit igen. Jag ska resa, snart hoppas jag. Men snart kan ju lika gärna betyda om tre år, vad vet jag. Just nu är jag så otålig, jag är rastlös inombords för jag vet nu med hyfsad säkerhet att det inte är i Sverige min framtid ligger. Om det verkligen blir i Tanzania eller på Zanzibar jag hamnar till slut har jag ingen aning om, det finns ju så många andra ställen jag vill se och uppleva!

Men här i Malmö är allt så äckligt tråkigt välbekant och jag kommer hela tiden på mig själv med att längta bort. Det har jag gjort så länge, skillnaden är att innan visste jag inte vart jag längtade, men det vet jag nu.