Såhär känns det. Svartvitt. Det händer så mycket i skolan hela tiden så att jag bara stänger av. Kryper in i en tyst liten vrå inom mig själv, stänger och låser dörren om mig. Här kan ingen komma åt mig. Här kan ingen säga åt mig att jag inte kommer bli godkänd. Godkänd i vadå? Skolan? Ha! Skolan kan ta sig i röven. Dagens samhälle är så screwed up. Det hade inte behövt vara så. Samhället hade kunnat vara något bra.

Men nu är det inte så. Det är därför det känns som om jag ser hela världen i svartvitt. Förutom naturen då, naturen är aldrig helt färglös.

Jag vet inte hur länge till jag kan leva såhär. Avskärmad. Jag är alltid trött. Alltid. Spelar ingen roll vad jag gör; dricker örtte som ska bidra till en "peaceful sleep", gå och lägga mig i tid.... Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer vara en del av det här. Jag har vingar, men de trycks ständigt ihopa. Samhället vill göra mig till en del av det. Till en kopia, någon som passar in. Det är min största rädsla att det ska hända. Att jag ska sluta se mig om efter vardagens små mirakel för att kunna andas förundrat, och inte ens märka det. Jag är så fruktansvärt rädd för att dras in i samhället.

I can't wait 'til the day I will finally find my way, fly away, breathing freedom.