En kompis skrev det igår, och hela tiden jag var i stallet idag hade jag en låtrad i huvudet: "Vill du bli respekterad av din avbild, får du visa din avbild respekt". Och det slog mig, att hästar speglar ju så ofta ryttarens/skötarens känslor/beteende. I låten menas förälder gentemot barn, men jag insåg att det passar ju lika bra med människa gentemot häst.

"Ha stöd i tygeln så att hon kan hålla balans." Sa ridläraren på lektionen i fredags till en tjej som red Felizia. Enda anledningen jag kan komma på till att hästen inte kan gå balanserat utan ryttarens hjälp är för att vi inte låter dem. Vad tror ni själva? Jag tycker personligen att ryttaren alldeles för ofta stör hästen i sin ridning. Om man bara låter hästen jobba lite mer av sig själv så kan den hitta en form som den känner sig bekväm i, istället för att ryttaren ska korta tyglarna och driva för att få ner hästen på tygeln. Det är därför Akademisk Ridkonst intresserar mig så, även om jag inte vet så mycket om det än.

"Du ska böja honom, korta tyglarna så mycket som tre centimeter. Då kommer han protestera så då lägger du på skänkeln." Så lät det när de red på stora mittvolten och ridläraren gav råd åt hon som red Mackan. Mackan som avskyr korta tyglar. Så bra att hon kan förutse att han kommer protestera... Hellre att man behåller tyglarna långa och jobbar försiktigt med skänklarna för att mjukt försöka få honom att böja sig... Men det fattar faan inte ridläraren. Hon lär sina elever det hon själv har lärt sig, utan att försöka se något annat än det hon vill se eller inse att en enda taktik inte funkar på alla hästar.