Att våga ta steget

Jag vill inte vara begränsad. Jag avskyr regler och mallar och riktlinjer och rekommendationer som pekar åt vilket håll man skulle kunna gå för att få ett bra jobb med hög lön, så att man kan bo fint och ha ett i allmänhet bra liv. Bra liv? För mig är det inget bra liv. Jag behöver frihet. Frihet att skapa mina egna regler, frihet att kliva ur mallar och blunda och hålla för öronen när folk vill peka och råda mig till saker.

När folk hör eller läser frasen ”alla ska få samma möjligheter, för alla är lika värda” är oftast några av de första tankarna som poppar upp relaterade till ”invandrare” och ”utbildning”, men varför måste det vara det man menar? För egen del irriterar det mig: varför kan ingen för allt i världen tänka sig att en ung tjej från en svensk familj med skötsamma, ordentliga, trevliga och hjälpsamma föräldrar och bor i en villa med trädgård helst bara ska vilja promenera ut från skolan, gå dit vinden blåser, bort från allt vad städer heter, och aldrig mer komma tillbaka. De flesta människor, oavsett bakgrund, tänker inte att en smart tjej skulle riskera att på allvar sumpa sin chans till bra gymnasiebetyg, så att hon kan läsa vidare och förhoppningsvis jobba med vad hon vill.

Men vad är det som är så farligt med att byta samhällets regler mot egna regler, krypa ut ur mallen för att skapa sin egen form, känna efter åt vilket håll en hjärta drar och utan andras inblandning våga gå åt det hållet? Man kan hamna vart som helst, det kan vara dåligt eller bra, men som det heter: ”Everything will be okay in the end, and if it’s not okay it’s not the end”.

I Karin Thunebergs reportage om Golnaz Hashemzadeh i Svenska Dagbladet den 27/6-04 pratar Golnaz om att hon på gymnasiet var tvungen att prestera dubbelt så bra som de andra för att få högsta betyg, men att det samtidigt som det var tufft, sporrade henne till att ta sig så långt som hon kommit idag (kårordförande på Handelshögskolan i Stockholm). Det tycker jag är bra jobbat av henne och det kan inspirera andra, särskilt invandrare tror jag, att också tro att de kan komma någonstans. Och ja, vi lever fortfarande i ett segregerat samhälle, vi har fördomar, det finns rasister och alla har kanske inte samma möjligheter. Men segregeringen tror jag är allas ansvar och fördomar måste vi våga krossa. Rasister ser jag ingen lösning på, men rackar vi ner på de är vi inte bättre själva. Men erkänn, när du läste ”alla har kanske inte samma möjligheter” tänkte du på utbildning, och visst var det det jag senaste skrev om, men har du redan glömt orden innan dess?

För mig handlar inte uttrycket ”ta vara på dina möjligheter” om att få en lång och bra utbildning för att sedan få ett välbetalt jobb, för mig handlar det om att ta vara på mina möjligheter att leva och lära. ”Hur i hela fridens namn ska du kunna lära om du inte går i skolan?”, tänker du nu. Jo, men visst går jag i skolan - livets skola, och jag lär av naturen. Och även om jag också går i en av människan skapad skola, med betongväggar och lärare och datorer, så är det inte i den utbildningen jag lägger ner min själ.

Jag tycker att de som vill kunna få en hög utbildning ska få möjligheten till det, må de vara svenskar, araber, engelsmän eller islänningar. Men vad vi glömmer bort, i detta land fullt av möjligheter om man bara letar, är att alla kanske inte strävar efter samma sorts möjligheter. Bara för att det inte syns på ytan att man helst av allt vill riva bort alla gråa byggnader och allt som stänger in och vill kontrollera naturen, betyder det inte att det inte känns. Bara för att man inte säger rakt ut att man skiter i betyg, obetydliga jobb och pengar, betyder det inte att man inte tänker det. Bara för att folk inte ser en tillräckligt djupt i ögonen för att se att det brinner en annan sorts eld där inne tillsammans med en längtan av frihet, betyder det inte att man inte försöker visa det.

För hur lätt är det egentligen att tänka, känna, tycka sådant i ett samhälle där det inte är accepterat - för att folk inte kan förstå? Det var en man som sa till mig att jag växer vilt, han sa att det finns fler som jag, men många av de släpper inte fram det eftersom att locket av press och stress och förväntningar ligger så hårt på. Är det då verkligen invandrare och deras utbildning som är vårt största problem? Det är inte bara invandrare som ses som annorlunda, sticker man ut, oavsett vem man är, ska man gärna visas in i ledet igen, så att ens föräldrar kan försäkra sig om att man går en trygg framtid till mötes.

Men om man inte vill ha trygghet då? Om man vill springa, flyga, falla, älska. Gråta och må som sämst för att sedan skratta och må som bäst? Det finns ingen utbildning för det, inga betyg krävs och vem som helst kan välja göra det. Så varför gör vi inte det? Vad hindrar oss? Vill vi ha vår trygghet så desperat?

Trygghet är viktigt, men hur viktigt då? Och vem sa att man inte kan ha frihet på samma gång? Alla dessa frågor, alla dessa grubbel och funderingar. För att citera Sokrates: ”Sök inom dig själv för att finna svar”. Det stämmer så väl och jag tycker att vi borde göra mer av det. Fråga oss själva vad vi verkligen, verkligen vill, allra, allra längst in i hjärtat.

Det finns inga regler, inga mallar, inga riktlinjer. Inte egentligen. De finns endast för att vi låter de finnas, inte ifrågasätter. Men varför sitta tyst och drömma om hur det vore om drömmen var verklighet...

Nej, det är inte lätt med skötsamma, ordentliga, trevliga och hjälpsamma föräldrar som förväntar sig att man så småning om ska foga sig och bli lika skötsam och ordentlig som de är. Det är svårt som f*n.

Men om inte du öppnar ditt hjärta - vem ska göra det då?